Elektricitens historia sträcker sig tillbaka ända till forntidens Egypten där folk redan hade kunskap om elektricitetens framträdande egenskaper. Till exempel var folk tidigt medvetna om att fiskar kunde generera elektriska stötar och strålar. Dessutom såg de att dess el kunde leda ström längs föremål. Förutom i Egypten har det gjorts fynd av primitiva batterier i Irak som genom tester fortfarande kan generera volt.
Den första dokumenterade ”uppfinnaren” inom elektricitet återfinns bland en av antikens filosofer, nämligen Thales som gjorde upptäckten av statisk elektricitet genom att gnugga päls på bärnsten runt 600 f.kr. Bärnsten betyder på grekiska ”elektron” och det är härifrån ordet elektricitet kommer ifrån. Konkret upptäckte Thales att elen i det gnidande föremålet kunde dra till sig lättare föremål, såsom trådar, fjädrar, löv.
Från antiken fram till 1800-talet
Under medeltiden och fram till 1800-talet gjordes få men vissa viktiga framsteg inom elektricitet. Ännu på 1700-talet hade elektricitet en mycket liten roll i samhället eftersom det fortfarande saknades teknik för att få stabil och kontinuerlig ström. Dock fanns elektrostatiska rotationsmaskiner som kunde producera el sporadiskt genom att gnugga. Fortfarande skulle den el vi är vana vid, el från till exempel Fortum, dröja fram till 1900-talet.
Det teoretiska kunskapsfältet om elektricitet hade vuxit sedan antiken, av vilka vissa var avgörande. Till exempel gjorde vetenskapsmannen Stephen Gray (1670-1736) upptäckten av den elektriska ledningsförmågan, att el kunde ledas genom metalltråd på längre avstånd. Runt omkring samma tidsperiod gjorde den franske kemisten, kallad för ”elektricitetens fader,” Charles F. Dufay (1698-1739) upptäckten om att det finns två typer av statisk elektricitet, bestående av positiv och negativ laddning. Dessa två olika laddningar attrahera varandra medan samma typ av laddning stöter bort varandra. Principen av denna idé går idag att se på moderna batterier som brukar ha ett plus- och minus-tecken, även om det var Benjamin Franklin som myntade dessa begrepp.
En av de mest framstående pionjärerna inom elektricitetens utveckling är Benjamin Franklin (1706-1790). Han är känd för sina experiment med att samla in elektricitet från flygande drakar under åskväder. Han visade att blixten är elektrisk och kunde ledas genom drakens våta rep och uppfann därmed åskledaren.
1800-talet tar elektrisk fart
Under 1800-talet tar det riktig fart med en rad framstående vetenskapsmän som bidrar till elektricitetens genombrott. Den italienska uppfinnaren Alessandro G. Volta (1745-1827) uppfinner det första elektriska batteriet, därav namnet ”volt”. Tyska fysikern Georg Simon Ohm (1789-1854) utvecklade teorin om ”Ohms-lag” som beskriver sambandet mellan strömstyrka, spänning och motstånd i en elektrisk ledare. Enheten för resistans (R), ohm, är därför uppkallad efter honom.
1800-talets mest kända pionjärer inom elektricitet var ändå kanske Thomas Edison (1847-1931) och Nikola Tesla (1856-1943). De blev särskilt uppmärksammade för en konflikt, kallad för ”strömkriget,” som handlade om hur elnätet skulle byggas ut, genom likström eller växelström? Till slut vann växelströmmen som Nikola Tesla förespråkade varmt. Fördelen med växelström är att den kan levereras över längre sträckor medan likström behöver förstärkas efter några hundra meter. Dock ska inte Edison underskattas inom elektricitetens utveckling då det var han som uppfann glödlampan och hade över 1000 patent.
